magnusfoto

Cyklade till mor och far, en sväng på 12 km totalt. Nu är jag helt slut i kropp och själ. Blev lite bilder tagna. När jag begav mig hemåt, befann sig solen lågt och spred sitt varma ljus varvid jag blev helt till mig och knäppte kort på kort.













På återseende!

Läste nyss denna fantastiska bok, som handlar om människorna som levde i Stockholm under 1800-talets slut. Mitt i den mörka industrialismens svarta sotrök och buller finns det inte mycket plats för glädje eller hopp. Arbetsdagarna är 12 timmar minimum, medellivslängden bortåt de 40. För de som har tur. I alla fall om man heter Emilie, är arbetarklass och kvinna. Då befinner man sig längst ned i näringskedjan utan större rättigheter eller möjlighet att leva drägligt.

Det är just Emelie, från hennes barnaår till vuxen som beskrivs och alla människor i hennes närhet. De dör titt som tätt, av sjukdom eller näringsbrist, spelar ingen roll. Mycket hopp ges inte, men det finns och kan dyka upp då och då i form av en sjal i födelsedagspresent på 8-årsdagen eller lyckan av att känna ansvarsfullhet och skyddande mot de svagare. Klassfrågorna brinner i Stockholm, arbetarna försöker desperat få till stånd ett försvar mot de övergrepp som ovillkorligen sker mot dem, men som verkar hopplöst.

Som läsare slängs man mellan hopp och förtvivlan, ska de klara en dag till, eller är det äntligen dags för den sista härliga vilan, som de själva utrycker den? Det är en tung bok känslomässigt, men samtidigt väldigt bra. Den historiska beskrivningen är alltför realistisk men ger berättelsen den nerv och tyngd som behövs. Den handlar om flera personer, även de som har det bättre ställt Som August, en adopterad fattigunge som tagits under en välbärgad familjs vingar med förhoppningen att han en dag ska ta över deras bostadsföretag. Den handlar om Olof, som viger sitt liv till konsten genom att måla tavlor som beskriver den arbetstyngda vardagen. Olof är född med en kronisk lungsjukdom, villket inte framgår direkt i texten, bara det att han är svag och hostar hela tiden, alltid vetandes att han ska dö ung. Olofs levnadsöde är det som griper tag mest, en slags Jack Kerouac mitt i industialismens fotspår där varje dag är till för att levas till det maximala.

Denna bok är ej utan humor för även om det kan verka så! Dock är den extremt subtil och mest rolig är den kanske för att personer var på ett helt annat sätt än idag. Kanske inte så olika oss egentligen, men tanken på att det är 100 år sedan berättelsen utspelar sig är svindlande.

Om dessa personer och flera till handlar denna bok om och naturligtvis har den en uppföljare som tar oss igenom sekelskiftet och in i 1900-talet. Faktum är att Per Anders Fogelström skrev en hel rada med böcker om just invånarna i Stockholm, men det är just Barn av sin stad som jag började att läsa.

Tänkte ta itu med nästa bok i serien nu...

 

 

.. eller i alla fall en måndag. Dagen innan löning förresten.

Spelningen gick bra. Kom fram en grabb efteråt och sa att han gillade mina solon, speciellt då de låg inom de "pentatoniska skalorna och inte så mycket dorianska" som han utryckte det. Håller med.